Morgonstund har … ja, vadå, egentligen?

20151007_071155Många är vi (ni) som är väldigt morgontrötta, inte minst så här års. Och det hjälper föga att man (ni) är morgontrötta redan från början. Hösten underlättar verkligen inte till. Mörket och temperaturen faller, löven faller av, utemöblerna tas in och snöskyffeln ut. Blommorna vissnar och ger upp. För mig är det i ärlighetens namn ingen vidare tid. Allting bara dör, liksom. Om sanningen ska fram så tycker jag att det är för mycket romantiserande av hösten.

För vad är det folk säger? Luften blir så ren och klar. Ja, kanske det. Men den blir också kall. Och alla färgerna! Löven blir röda och vackra och allt möjligt. Jodå, men sen faller de faktiskt till marken. Dessutom har sommarblommorna fler färger. Ja, men man kan ju kura ihop sig inomhus, krypa upp i sin favoritfåtölj och dricka te. Läsa en god bok! Tss, säger jag. Jag läser faktiskt lika mycket på sommaren, jag. Och te funkar även på våren. Kaffe, också, för den delen. Dessutom, vår (min) dygnsrytm passar betydligt bättre för sommartid, för jag är väldigt morgonpigg av mig. Uppe för att väcka tuppen är det vanliga.

Så nej, jag köper inte den vackra bilden av hösten. I morse satt jag till exempel i bilen och upptäckte till min fasa (efter tolv mil) att det bara var en (1) grad varmt ute. Och jag som fortfarande kör på sommardäck. Som blir hårda som hockeypuckar när det närmar sig nollstrecket, is eller ingen is. Sammantaget är hösten alltså ett negativt inslag i stadsbilen. För att inte tala om att den första snön snart är här. Då är det slut. Depressionen hotar.

Så kommer jag runt ett hörn och får se bilden ovan, fast i verkligheten.

Bam! Wow! Jag blev nästan slagen ur sätet av ren överraskning.

Så här ser det inte ut på sommaren. Detta är en typisk höstsoluppgång. Och jag inser att det kanske inte är så dumt, trots allt. Det kanske ligger någonting i det där med färgerna på hösten. Och visst vore det gott med lite te … J

 

Läs mer...

En ande i en flaska tack!

Det blir ingen ny tvättstuga i år heller så vida det inte dyker upp en ande ur en flaska och jag får önska mig allt jag vill. I prioriteringarnas förlovade land gick barnens behov före och en tvättstuga där jag slipper kliva över katter, klämma mig in mellan tvättstapeln och hänganordningen och dela vikstationen med övervintrande pelargoner och målarburkar byttes mot nya datorer till pojkarna. En mor har alltid lägst rang när det kommer till utdelning av diverse grannlåt.

Förutom en egen ande önskar jag mig en månad på hemlig ort när livet lugnat ner sig. Ska vi säga om så där en tio år? Kärlek vänner.

Läs mer...

Skönheten – eller odjuret?

20151005_172832

Idag fångade jag upp en festlig artikel i en biltidning. Varför? Tja, jag läser biltidningar. Varför då, kanske mogna människor frågar sig? Tja, jag gillar bilar. Ända sedan jag var en mycket liten gosse har jag läst dem, och de har gett mig stor glädje. Eftersom jag just är intresserad av bilar. Det vanliga är förmodligen att det där växer bort. Små pojkar blir stora pojkar och börjar intressera sig för familjen eller fotbollen eller växthuseffekten. Eftersom bilar är ondskefulla miljömonster och politiskt inkorrekta. För mig växte det dock inte bort. Det blev bara värre.

Jag är även intresserad av vackra ting, tavlor, glasföremål, Blommor. Trädgården ska vara vacker, överdådig, prunkande. Och jag har alltid drömt om en vacker bil. En sån där som folk vänder sig om efter. Oftast har jag, liksom dig förmodligen, haft praktiska bilar, nyttiga bilar, bilar som valts med förstånd i stället för känsla. Bilar som rymmer packning, som går att dra släpkärra med, som fyller vare aktiv människas behov utan att svettas.

Och så idag visar det sig att jag, helt utan att veta om det, lyckats kombinera dessa båda världar! En tidning (vars namn jag inte nämner eftersom de inte har betalat för att bli omnämnda) har kollat med sina läsare vilka bilar som är de vackraste. Här kunde man ju förvänta sig Ferraris, Aston Martins, Maseratis. Men se: en av de mina kom på en hedrande pallplats – brons! Och mitt leende blev så brett i samma stund.

Hon heter Roxy. Hon är stor, hon är grön, och hon är bucklig precis överallt. Hon har kulhål (jo, det är sant) på ena sidan och krockskador på den andra. Det går att lasta in hela grannens bohag och ändå ha plats för en roddbåt, sex golfbagar samt en halv kennel. Om man vill kan man sitta nio personer i henne, alla bältade. Hon har rullat nio varv runt jorden, men hon är vacker! Det vet jag, för det står i tidningen. Och du ser ju själv. Vilka linjer, vilken elegans, vilken karisma!

Att hon sen inte orkar upp i mer än etthundratjugo kilometer i timmen är av mindre intresse. Det får man leva med, när man tagit sig an en sådan skönhet som Roxy. Jag tror minsann hon kommer att bli ett fast inslag på den här bloggen.

20151005_173123

Läs mer...

Att leva med en författare del 1

Granbom här igen. Ja, jag vet. Jag ska fixa det där med inloggningen.

Livet som författare är fantastiskt. Livet med en författare är om möjligt ännu bättre.

Tänk dig att aldrig behöva förklara för din partner varför du inte svarar när han ställer en fråga.

Eller att kunna prata för dig själv utan att uppfattas som udda.

Köpa böcker till förbannelse utan att ha plats för dem och han undrar inte hur jag tänkte där.

Vi har bara börjat vår resa och det kan bara bli bättre.

image image image


 

Läs mer...

Herrgårdsliv

Hej där. Christina som talar. Sanningen är att jag inte fått ordning på min egen inlogg så det ser ut som jag är Thomas. Mest troligt är att jag inte orkade lyssna klart på instruktionerna och bara gick på i storstövlarna. Thomas påstår att det är min starkaste sida. Att jag alltid agerar med resultatet att jag åtminstone träffar något. Flygande kråka får något, sittande får inget som min älskade farmor alltid sa. Är ni osäkra om vem som skrivit vilket inlägg fram tills jag ordnat den där lilla detaljen gäller följande: Thomas är hjärnan. Jag är … Rörig. 😂

Herrgårdsliv så. När jag säger att jag bor på en gammal Kungsgård får jag skiftande reaktioner. Allt från beklagande till ren avundsjuka. Sanningen är att det är alldeles fantastiskt och oerhört slitsamt. Den vackra miljön väger upp det oglamorösa i vedeldning och kånkande på hö. Men det är mitt val. Mitt liv. Och jag älskar det.

image image

Läs mer...

Boktips: Spökryttarna från Ordebec av Fred Vargas

Söndag morgon. Gick upp löjligt tidigt, ännu tidigare än jag brukar. Det var kolsvart ute, och inte ett ljud hördes varken ute eller inne. Men jag var tvungen att läsa ut den här boken, Spökryttarna från Ordebec av Fred Vargas. Det är en på många sätt underlig bok. Det kallas deckare och den handlar om ett mordfall. Här finns poliser av det mer udda slaget. En kommissarie som just lärt känna sin 27-årige son, som gärna beter sig promiskuöst om han tror någon vore intresserad. Och tjuvar och mördare i varje buske. Det är riktigt spännande på sina ställen, och jag kunde inte låta bli att läsa den till lutet. 455 lång är den, och den är definitivt läsvärd. Den har till och med vissa övernaturliga inslag. Eller har den det?

Men – och det är ganska stort men – den är skriven av en fransyska med tillhörande komplikationer. Ungefär som en fransk film på ytan kan se ut som vilken film som helst vi är vana vid  (läs: engelsk el amerikansk) så är den egentligen någonting helt annat. För precis så har Fred Vargas (pseudonym) gjort. Karaktärerna är nästan uteslutande udda eller rent av avvikande. Hade det varit verklighet hade jag höjt på ögonbrynen åt varenda en av dem.  Dialogen mellan de olika personerna i boken är inte som vanligt; ett samtal om en viktig ledtråd mynnar ut i en komisk diskussion kring huruvida en gråsugga är en insekt eller ett kräftdjur. Det är lustigt, på ett sätt som gör att man skrattar. Och i nästa mening får någon skallen kluven av en yxa. Egendomligt, men ändå bra.

Läs den. Det gjorde jag, och den gav mig en massa idéer. Trots att den är annorlunda. Eller kanske just därför. Hade jag haft nåt slags betygssystem så hade den fått en stark trea. Tre vad? Vet inte. Ska fundera på det.

http://sekwa.se/bockerna/fred-vargas-spokryttarna-fran-ordebec/

 

Läs mer...

Visioner

Ett ständigt återkommande samtalsämne här hemma är målbilder. Vart är man på väg? Vad vill man uppnå? Sådana saker. I en vacker bok skriver jag själv ner vad jag vill och har flera gånger slagits av att det jag tidigare skrivit ner slagit in. Lite som anden i flaskan. ”Din önskan är min lag.”

I tisdags uppdaterade jag boken. Tricket nu är att agera som om det redan inträffat. Att lita på att vägen vecklar ut sig framför mig även om jag inte ser längre än vad ett par billyktor förmår en natt på regnvåt asfalt. Allt sitter i skallen.

Kärlek vänner.

image

Läs mer...

image

Passion utan förnuft

Välkommen till kaos!

Garderoben är överfylld och det är bara mitt verk. Kläder är en passion. Ett uttrycksmedel. Genom dem visar jag vem jag vill vara för stunden. Dramatisk, enkel eller glamourös. Jag får helt enkelt inte nog. Ikväll packas det igen. Ständigt dessa resor överfyllda väskor. Man vet ju aldrig vad man känner för i stunden och då gäller det att tänka stort och mycket.

 

Läs mer...