Att våga tro

Jag följer Paolo Roberto på Instagram. Tycker att han är fantastiskt uppfriskande i alla sina sanningar. Dessutom har han gjort en resa och sådana människor inspirerar mig. Mycket. Igår hittade jag det här inlägget.

IMG_1236

Livet blir ju inte alltid som man tänkt sig. Ibland måste man våga tro på sig själv. Ibland måste man våga härda ut efter att man hoppat. Jag hoppade av den bransch jag försörjt mig på i sexton år vid årsskiftet. Till viss del självvalt, till viss del påtvingat. Ligga ute på resa i Norrland halva veckorna är inte förenligt med att vara ensamstående mamma 24/7, dessutom behövde min krävande hjärna betydligt mer stimulans. Och även om jag fortfarande älskar att sälja så är det de stora penseldragen jag är bäst på. Jag blir snabbt rastlös och har utan att skryta det minsta mer kapacitet än 95% av jordens befolkning. Testad och klar och fullständigt skrämmande för de där 80% som tycker att jag är skitläskig.

I alla fall så hoppade jag. Rakt ut och utan skyddsnät. Med en stark förvissning om att jag ska lyckas. Att jag ska bygga upp något som bara är mitt. Under månaderna som gått så har jag tvivlat mer än något annat. Jag nådde botten för ett par veckor sedan och kanske är det där man måste hamna innan man kravlar sig uppåt. Äntligen är det på väg att vända. Jag skriver på ett manus som kommer bli riktigt bra, jag ska gå en utbildning och jag börjar leverera lite konkreta saker som kommer ge intäkter. Is i magen och fokus på målet. Eller som Paolo sa: ”…fokusera din energi på att bygga det som är nytt.”

Läs mer...

Livet som författare …

Jag är med i en del författarforum på Facebook där olika delar av skapandet debatteras i större eller mindre utsträckning. Ibland är det väldigt givande diskussioner och andra gånger gör man bäst i att poppa popcorn och vänta på att krutröken ska lägga sig. Antar att det är som på de flesta forum där människor med olika bakgrund och åsikter möts.

En fråga som ofta dyker upp är detta med inspiration och att faktiskt få ner något vettigt i löpande text som så småningom skulle kunna bli ett manus. Svaret på dessa frågor kan vara lika många som det finns försvunna strumpor i tvättmaskinen. För egen del så får jag inspiration från allt möjligt runt mig. Det kan vara en person jag ser, en händelse, en bok jag läser eller en film jag sett. Allt lagras i mitt minne och jag kan plocka fram det när jag behöver det. Vansinnigt praktiskt och ju mer jag läser eller ser på film desto mer inspiration får jag. :)

Ska vi sedan ge oss i kast med den svåraste biten av dem alla, texten med stort T. Efter att ha funderat en hel del finns det bara en enda metod som verkligen ger resultat. Sätt dig ner, lägg händerna på tangenterna och skriv. Lycka till!

IMG_0039

Läs mer...

Kroppshets

Så länge jag kan minnas har jag bråkat med min kropp. Det har alltid handlat om att den varit för stor, att den inte passar mallen och den inte ser ut som den ”ska”. Ska jag vara helt ärlig tror jag inte det finns en ätstörning jag inte haft.

I helgen gick jag igenom bilder i datorn. Jag ville visa för mannen i mitt liv att jag minsann inte alltid varit så här fyllig som jag är just nu. När jag visade honom bilden nedan var hans kommentar: Men så där lite att hålla i är ju inte trevligt.

Så vem har rätt? Mannen eller klädskaparna? Eller ska man bara skita i allt, bli vuxen och tycka att det är bra att man har en kropp.

bild-180

Läs mer...

Stackars mig!

Sedan en tid tillbaka flyter fritid och arbetstid ihop fullständigt. För en person som jag som bitvis sliter med vissa aspergerdrag är det döden. Jag behöver struktur och hatar kaos. För att råda bot på detta har jag nu ingått i en pakt med mig själv att jag ska vara strikt arbetsmässig måndag till fredag och sköta tvätt, dammsugning och andra ytterst ovidkommande göromål på helgerna. Att arbeta hemma är både en välsignelse och en förbannelse. Fördelarna överväger. Man kan arbeta i pyjamas, ta hundpromenad när man vill och man finns alltid där när barnen behöver en. Nackdelarna är att man kan ersätta nu med många sen och då kör det ihop sig. För att råda bot på detta har jag alltså slutit en pakt med mig själv. Två romaner ska bli klara till min kära agent innan bokmässan 2016.

Läs mer...

Drömmer

Ett av mina absolut största intressen i livet är inredning. Halva mitt vuxna liv har jag drömt om ett stort hus som jag skulle kunna sätta tänderna i och renovera till fulländning. När jag flyttade in i huset vi nu bor i för snart sex år sedan så trodde jag hade hittat det. Jag drömde om att ta det tillbaka till sitt ursprung. Jag älskar rokoko och gustavianskt och det var mitt mål att huset skulle få komma tillbaka till det i stil och kulörer. För att söka lite inspiration besökte vi förra helgen Gripsholms slott. Fantastiska miljöer att dokumentera och drömma om. Nu har ett nytt litet problem uppstått. Vi vill ha större …

IMG_1160 IMG_1146 IMG_1144

Läs mer...

Drömmar om spetsar och pärlbroderier


Jag tror att väldigt många kvinnor, flickor, tjejer drömmer om den stora dagen. Den när vi ska få leva ut våra vildaste fantasier om siden, spets och diamanter. Att få vara prinsessa för en dag och sedan leva lycklig resten av livet. Någon som känner igen sig?

En av mina äldsta vänner sa en gång att: Christina lever för att få gifta sig. Jag tror att hon hade rätt

Två gånger har jag varit gift. Det första äktenskapet slutade i skilsmässa två veckor senare för att jag inte accepterade att hans mor flyttade in hos oss. Tja. Det var väl typ första gången under det förhållandet jag sa ifrån och idag är det inget jag ångrar.

Äktenskap nummer 2 tog jag initiativ till. Jag friade. Mest kanske för att jag alltid sett mig som en kvinna man gifter sig med. Även det tog slut. Basen var inte bra och jag borde avslutat det tidigare. Men, som i många andra äktenskap så stannar man för barnens skull. För att man tror att det inte är bättre någon annanstans och för att man inte vill vara en sådan som ger upp för lätt.

Så har jag förlorat tron på äktenskapet? Svaret är nej. Idag tror jag att äktenskapet bör vara en kärlekshandling. Det finns äktenskapsförord att ta till så man behöver inte blanda in tillhörigheter och tjafs om hur saker ska fördelas. Människor tenderar för övrigt att vara alldeles för fixerade vid pengar, ditt och mitt och vem som ska ärva. Om man verkligen älskar någon är det då inte fint att lova varandra evig kärlek under en ceremoni?

Jag blir fyrtiotre om mindre än två månader. Min tid för spets och pärlbroderier har nog runnit ut. Ändå kan jag inte sluta drömma om att få vara någons prinsessa. Om så bara för en dag.

 

Läs mer...

2015

Det blev ett märkligt år. Toppar och dalar som jag inte hade kunnat förutse ens om min fantasi gått på högvarv. Ibland är det bra att vi inte kan sia för mycket om framtiden. I de bleka efterdyningarna som 2015 presenterat mig kan jag stänga dörren och öppna en ny. En bättre. Det är bara därför jag orkar skriva. För att jag vet att alla i huset står upp.

Nyårsafton 2014 tog jag ett beslut som skulle påverka familjen något alldeles förskräckligt. Jag bestämde mig för att skiljas från min dåvarande man. Det var inte på något sätt ett lätt beslut att ta även om jag hade levt med tanken några år. Saker hade hänt som var oförlåtliga och någonstans tog jag även beslutet för att jag i framtiden skulle kunna se mina söner i ögonen. Jag ville inte att de skulle upptäcka att deras mamma levt en lögn utan att göra något åt det, utan att säga ifrån, utan att respektera sig själv. Därför tog jag beslutet och det är min sanning.

Under året som gått har jag förlorat vänner, jag har ifrågasatts och jag har anklagats. Den värsta anklagelsen är faktiskt den att jag skulle ha tagit barnen ifrån deras far. Till er som fortfarande tror att man i Sverige har möjligheten att frånta en förälder sina barn och fortsätta bo kvar på samma adress som man gjort de senaste fem åren säger jag grattis. Ni har precis vunnit pris i årets tävling för ignoranter. För de som är intresserade finns föräldrabalken, jurister som kan förklara lagen och som sista utväg google (där finns mycket av sanningar presenterade …). Av respekt för mig själv, mina barn (12 och 14 år) samt min närmsta familj tänker jag inte debattera detta mer. Båda parter är utrustade med protokoll och utslag från Familjerätt och Tingsrätt. Be motparten att ni får läsa om ni är intresserade. :)

2015 var också året då jag blev kär i mannen jag önskar att få bli gammal med. För första gången i mitt liv träffade jag någon som accepterade mig med alla mina fel och brister. Någon som inte ville ändra, göra om, göra bättre utan som såg mig för den jag är och som älskar mig just för att jag är jag. Det är stort. Att han är kvar är ett mindre under då det inte varit lätt att vara i min närhet det här året. Tillsammans håller vi på att skapa en framtid vi båda drömt om. Vår första gemensamma bok kom ut i september och nummer två ligger klar i våra datorer. Mycket pekar på att 2016 kommer bli vårt år. Alla aspekter.

För 2016 vill jag ge följande uppmaningar:

Prata med människor, inte om dem.

Lev livet som om du bara får en chans.

Ge mer än du får.

Älska dig själv så kommer resten naturligt.

 

IMG_0428

Läs mer...

Mitt före detta dressingroom

IMG_0258

När det begav sig hade jag ett dressingroom. I något svagt ögonblick som jag just nu har svårt att komma ihåg gav jag bort det till Thomas. Vill minnas att det hummades något om väldigt många skjortor och minst tjugo grå kostymer. Har inte riktigt kommit på vad man ska med tjugo kostymer i grå nyanser till men jag antar att det någonstans finns en vetenskaplig förklaring för detta. Summa summarum är att jag nu har spridit mina kläder i diverse vrår i huset. När man som vi lever i gamla hus är ordet garderob liktydigt med obefintligt. Folk hade helt enkelt inte mer kläder än de precis behövde förr. Det kanske inte jag heller gör, men det är ju så roligt!

Högst på min önskelista till Tomten står nu alltså ett dressingroom. Gärna mitt gamla men det går även bra att slakta ett av gästrummen. Vad ska man med gäster till liksom? I värsta, värsta fall kan jag tänka mig en garderobsvägg i sovrummet, gärna som på bilden ovan. Speglar, lådor och några väskor nonchalant spridda på strategiska ställen. Strör jag bara tillräckligt mycket kläder omkring mig kommer någon snart be mig flytta in i en egen kupé. Kallas även kvinnlig list. 😉

Läs mer...

Tack älskade farmor

IMG_0153

En av mina största förebilder i livet är farmor. Stark som en björn och med en ängels tålamod kämpade hon genom livet. Det går inte många dagar utan att jag saknar henne och tänker på alla bra saker hon lärde mig. I urval skulle jag säga att ‘en fö löv å va som en ä’, ‘en få löv å arbete’ och ‘flyjene kråke får nåje, sittene får inge’ är det som tagit mig igenom det mesta här i livet. Det och ett litet halssmycke.

När jag konfirmerades, jo man gör det där jag kommer ifrån, fick jag ett litet och väldigt enkelt kors i guld av farmor. Korset hade gått i arv från hennes mamma till henne och nu blev det mitt. I stunder när jag behövt hennes visdom och trygghet har jag burit korset runt min hals. För dryga halvåret sedan hade jag behovet. Som en påminnelse att allt kommer att lösa sig, att jag duger som jag är och att jag kommer att klara allt bara jag fortsätter framåt hänger det där. Farmor …

Idag kände jag att jag var igenom. Inte för att korset är särskilt tungt att bära men jag behöver det inte längre, inte just nu. Det är dags att lägga tillbaka det i skåpet och låta det vila till nästa gång.

PS: Om ni pratar med min älskling kan ni hälsa att Coco gillar halsband 😉

 

Läs mer...

Fång, vattensvans och Borgmästaren i Arboga

Jag brukar alltid säga att det alltid blir som man tänkt sig. I ärlighetens namn vet jag inte om jag tycker att jag gör så särdeles bra ifrån mig på den punkten just för tillfället. Kan nämligen garantera att jag inte tänkte på att det vore trevligt om hästen fick fång och hunden skaffade vattensvans. Kul ord föresten, vattensvans. Sönerna hävdar att det beror på att vår kära Rottweiler fiser så illa att svansen kroknat. Vill man ta till sig den vetenskapliga förklaringen så är väta och kyla i kombination en dålig sak för en hundsvans. Chippen kommer se så mycket mindre läskig ut i sin nya, fluffiga vinterkappa …

”Vad ska jag blogga om då?” frågade jag Thomas efter att han deklarerat att varken vattensvansar eller fång är särskilt kul att läsa om.

”Skriv något kul”, fick jag till svar.

Kul ja… Jo! Vi hade kul igår när vi såg en film tillsammans. Sonen tyckte att karaktären knarklangaren var intressant då han uppvisade ett mer än stört beteende. Thomas kommentar om att det fanns ett ord på P för det föranledde mitt spontana och högljudda svar ”penis!” Det var tydligen fel. Tja, det är sådant vi roar oss med här på landsbygden.

Till min samling av skelögda prostar uttråkade kungar har nu en olja på Arbogas Borgmästare tillkommit. Så nöjd! Han har fått hedersplatsen över TVn. Hoppas att han känner sig nöjd med den.

IMG_0137

Läs mer...