En sak är väldigt konstig

Vi gråter över Paris. Det är inte konstigt. Jag fick själv en chock när jag klev upp i morse. Jag ville verkligen inte tro att det var sant. Vi pratar inte om annat här hemma. Jag går in på Facebook. Starka känslor. Franska flaggor. Tårar överallt. Inlägg om att nu är min treåring (som av nån anledning tittar på krigsnyheter elva på kvällen) rädd för att hon ska dö.

Men hör ni? Gråter vi över Bagdad, där detta händer varje vecka? Eller över Jerusalem? Eller Beirut? Eller Kairo? Eller Phnom Penh. Eller –

Det som hände i Paris igår var vidrigt, och mer än man orkar ta in, egentligen. Samtidigt … det händer runt omkring i hela världen, hela tiden, varje vecka, utan avbrott. Oskyldiga människor dör i meningslösa attentat. Det är mycket sällan jag ser Facebook nerlastat av indignerade inlägg då. Eller ligger dessa oroshärdar för långt bort? När det sker utanför Europa är vi inte lika engagerade. Trots att vi vet att det sker. Dagligen.

I Asien. I Afrika. I Mellan Östern.

Alla vi som hävdar att vi tror på alla människors lika värde – är detta dåd verkligen värre än om det hade hänt i Kabul? För det kan väl inte vara så att det är skillnad på människor … och människor? Du som inte känner dig träffad är ju lyckligt lottad förstås. Men jag rannsakar just nu mig själv. Och undrar: varför känns detta dåd så mycket värre? Var har jag egentligen mina värdegrunder?

Hur tänker du?

9 thoughts on “En sak är väldigt konstig

  1. Hur tänker du själv?
    Om det var i din hembygd som drabbades – dina vänner dina barn.
    Skulle du bara säga att alla har lika värde så du bryr dig inte mer än när en bomb smäller i Beirut?
    Det stinker kulturmarxism.

    1. Rutger – du har helt rätt. Det var precis det jag menade. Därför slutade jag med att jag rannsakar mig själv. Jag reagerar lika starkt som alla andra, och jag oroar mig – kommer terrorismen hit? Men vad jag också menar är att vi reagerar extra mycket när vi själva känner oss hotade. Eller kanske när vita människor dör på gatorna. Det är så ofattbart många som propagerar för alla människors lika värde, problemet som jag ser det är att det bara märks när det kommer riktigt nära. Det pratas väldigt lite på Facebook om att det dör människor i Bagdad i princip varje dag på grund av idioter som skjuter omkring sig. Det är okej att prata om att öppna våra gränser och alltihop. Menar vi allvar med det? Eller är det någonting som är lätt att säga eftersom det är oantastligt. Jag vet inte vad som är rätt sak att göra i det fallet. Kan för lite om den biten. Vad jag menar är att vi inte reagerar särskilt starkt när dessa dåd inträffa långt borta. Hur självklart det än är, så ser jag en stor skillnad. Det gör säkert du också. Däremot vet jag inte vad kulturmarxism är för någonting.

  2. Jag har funderat mycket på det här.
    Och började nästan skämmas lite, det är ju fler som skrivit lite kring samma sak.
    Men jag tror att det är att jag upplever Syrien, Mellanöstern och några av de övriga områdena du nämnde som krigszoner och att det på något sätt blir värre när de tar kriget till vad jag uppfattar som fredliga områden.
    Det är ju inte som om de här terrordåden enbart drabbar vita eller kristna. I 9-11 var det ju många muslimer som drabbades och troligen är ett flertal av de som skadats eller dödats i Paris också muslimer. Det är också en del av det chockande, att de ju inte gör någon skillnad på vem som drabbas, de vill bara sprida skräck. Du kan gå igenom livet och försöka vara en god människa, bekämpa dina fördomar och göra de insatser du kan för människor i nöd oavsett ursprung eller religion. Och så går du på en konsert i vad du tror är en fredlig stad och blir skjuten till döds… Om jag åkte till någon av de områden där den här typen av dåd pågår hela tiden skulle jag ta den risken med i beräkningarna. Och det är en annan anledning till att åtminstone jag inte reagerar på samma sätt; det pågår ju dagligen. Om jag skulle släppa in det helt och hållet i mitt hjärta, hur vedervärdigt det är, skulle jag gå sönder. Istället gör jag vad jag kan för dem som vill fly därifrån.

    1. Kanske har du rätt. Vi tar inte in det förrän vi inte har något val. När det tränger sig upp i vårt ansikte går det inte att blunda.

  3. Ett krig som utspelas 3000 km härifrån känns fjärran. Det är ”de andra” som drabbas. Paris gör skillnad, Paris är Europa och det är så nära inpå. Alla som har släkt i de krigsdrabbade länderna har haft den känslan av skräck och terror länge och skillnaden är att nu känner många fler samma rädsla. Att ha och visa medkänsla med Frankrike betyder inte att man inte känner med alla andra utan visar att resten av världen har börjat vakna!

    1. Förmodligen har du rätt nästan hela vägen. Det enda jag är rädd för inte stämmer är den allra sista bisatsen – att resten av världen börjar vakna. Jag tror inte det. Om inte 9/11 fick oss att vakna – vad krävs då? Och om vi nu vaknar upp ur vår dvala så är det för att det plötsligt sker ‘nästan hemma’. Jag önskar egentligen att jag hade fel, men jag är rädd för att det är så det är. Dessutom, som många med mig uppmärksammat: var fanns Kongos flagga när terrordåd hände där för inte så länge sedan? Inte på Facebook i alla fall. Jag tror dock inte att jag har alla svar, men det är värt att fundera på …

  4. Jag har under större delen av mitt (relativt korta) vuxna liv alltid gått runt med en isande känsla av vemod över mänskligheten och hur vi främjar död och maktmissbruk framför den potential vi alltid har haft. När dådet i Paris inträffade, så var jag på en konsert i Stockholm och hörde strax därefter vad som hade hänt, inte ens idag kan jag förmå mig att faktiskt känna mer sympati för fransmännen än irakiern, utan jag gick hem den kvällen som en väldigt nöjd person, nöjd över att konserten hade varit så bra och att David Coverdale fortfarande kan sjunga, inte en tanke ägnade jag åt fransmännen, inte för att jag är likgiltig (för det är jag verkligen inte) inför händelserna, utan för att mitt hopp om vår civilisations positiva utveckling släcktes för många år sedan. Faktum är att jag skäms väldigt mycket över att jag inte känner samma sympati för Frankrike som många i min omgivning gör. Jag väljer istället att omringa mig av de saker jag får ut någonting positivt utav och stänger av den del av mig som är mottaglig för all den död och förödelse vi ständigt blir påminda om. Jag orkar helt enkelt inte bära på ett dåligt samvete för att min livssituation är så mycket bekvämare och rikare än en majoritet av jordens befolkning längre. Många menar att jag gräver ner mitt huvud i sanden, men faktum är; jag har gett upp. Men på något sätt tycker jag att ditt inlägg faktiskt på något sätt rättfärdigade min avsaknad av samma djupa sorg som resten av Västvärlden nu verkar känna, för en gångs skull, känner jag mig normal. Tack!

    1. Det är lätt att känna förtvivlan och uppgivenhet. Du är definitivt inte den ende som gett upp hoppet om mänskligheten. En etnolog jag träffade för några år sedan sa att människan kommer att vara utdöd om cirka femhundra år – max tusen år. Huvudsakligen som en konsekvens av våra egna handlingar. Han pratade som om det var ganska uppenbart sett till hur människan uppträder på den här planeten. De som forskar i ämnet menade han vet om detta sedan många år tillbaka. Vad svarar man på det?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *